I fredags var det åter dags för Ansgarskyrkans årliga loppis. Det blev en enorm besvikelse. Inte så mycket på grund av fyndbristen utan mer på att jag anklagades för stöld.
Jag, Anna Sandberg, anklagades för stöld.
Ni som känner mig vet att jag aldrig så mycket som ens pallat äpplen. Än mindre stulit.
I min kasse hade jag varor för hela 50 kronor, och tanterna på loppisen var helt övertygade om att jag inte betalat för dem. BEFÄNGT! Klart att jag hade betalat. Att deras betalningssystem är skit är väl inte mitt problem, trodde jag.
Avdelningen för husgeråd, glas, proslin, hushållsmaskiner, lampor och liknande är inrymt i en liten lokal på uppskattningsvis 8x10 meter:
- Längs väggarna sitter hyllor med saker som är till salu.
- Längs de båda kortväggarna finns en rad med bord, där får man som kund inte gå in, där ska man be om hjälp om man vill titta på något.
- Ute på golvet står fyra mindre bord och ett långbord, dessa får man gå runt, precis som man vill.
- Vid alla bord står ett par personer som tar betalt, det finns även kassörer utspridda i rummet.
- Den inofficiella reglerna säger att man betalar varje sak på en gång.
De INOFFICIELLA reglerna... Jag hade inte en aning...
Jag var effektiv i mitt shoppadande, ville ju hinna norpa fynden före alla andra. Hittade snabbt två emaljfat jag ville ha, tog dem i handen och gick vidare till nästa hylla. En ostkupa, den behöver jag.
Hittade sedan en ledig kassör som jag betalade hos. 35 pistoler.
Sedan hittade jag tre kaffekoppar med fat från Gefles servis Kosmos, tänkte komplettera min Tradera-försäljning med dem. Hade redan ett gäng tallrikar och assietter hemma. Packade ner dem och gick till en annan kassör eftersom den som stod vid kopp-bordet var upptagen med att packa en hel kaffeservis.
Visade upp den koppen med prislapp. 15 pix.
Gick sedan till "hushållsgrejerna". En stor, rostfri bunke var jag ute efter. Hurra, det fanns en. För 10 kronor. Ställde mig för att få betala den hos en farbror-kassör.
En annan kassör kom då fram till mig:
- Jag kan ta betalt!
- Jaha, vad bra, 10 kronor står det på denna, sa jag och räkte fram två femmor.
- Ja, för den ja, säger kvinnan (läs; den obstinata kärringen). Men du ska ju betala för det du har i kassen också.
- Det har jag gjort, sa jag och såg henne rakt i ögonen.
- De andra har inte sett att du har betalat.
- Jo, jag har visst betalat, vidhöll jag.
- Jaha, sa kvinnan.
Jag kollade vidare llite till men hittade inget som tilltalade mig. Jag var väl kvar 10 minuter till och strosade runt bland borden. Hittade inget mer och var på väg ut när jag möter kvinnan igen.
- Vi tror inte på att du betalat. Kan du peka ut de personer du betalade hos? säger hon.
- Hmm (jag tänkte efter lite), jo, det var en kvinna som hade en röd väska med en blomma. Sedan var det en äldre herre också, sa jag efter lite betänketid.
- Då går vi och frågar dem.
Som om de skulle komma ihåg mig, bland 200-300 kunder. Inte en chans.
Kvinnan hade inte en susning.
Jag blev rosenrasande och sedan väldigt ledsen.
Gick därifrån med tårarna rinnande på kinderna.
Kollade lite på textil, böcker, möbler och leksaker.
Men. Man kan ju säga att jag tappade lusten.
Hur det hela faktiskt slutade vet jag inte riktigt.
Om de trodde mig eller inte.
Men de störtade inte efter. Att min mamma var med och såg när jag betalade kopparna var tydligen inte heller giltigt vittnesmål.
Så, fröken Sandberg kan nog vara bandit på många sätt. Smådjävlig, spydig, retsam, lurig och full av rackartyg. Men en tjuv är jag inte. Tack Ansgarskyrkan för att ni förstörde min dag, tack så jävla mycket.
Over and out!
