Fryst limpa, kan de vara nått?

Ja, det kan man ju säga. Klart värt det!

Hoppade in i skutti-bang-bang och styrde kosan mot Falun för att möta upp Martin för gemensam resa mot mora. Träffade 30 peppade scouter som var väl förberedda på en natt ute i dalaskogen. All utrustning upp till hajkplatsen.

Sedan var det bara att börja skotta snö. Mycket snö... Väldigt mycket snö... Vi pulsade runt med snö upp till höften. Som hur var det lättskottad snö. Och som tur var så är man ju ledare och kan bossa lite över de andra scouterna. Fördela arbetet rättvist *hrm, hrm*



Efter några timmars arbete stod hajkplatsen klar med sex st vindskydd, eldstad och sittbänkar. Sedan var det hajkmys i 130. Mat, inboande i vindkydd, ljus och lykta, mycket skratt och nydubbade skovelriddare av första graden. Lite hajkbanan på det och kvällen var gjord.


Skovelgeneral av högre rang.

Vi gosade in oss i våra dubbla sovsäckar på dubbla liggunderlag och filtar. Vi ville inte frysa och som tur var så klarade vi oss från de värsta minusgraderna. Sov gjorde vi också, kanske inte så mycket, men ändå.


Morgonen visade upp sig från sin bästa sida.

Vi vaknade upp till gryningsljuset som silade in under vindskyddsduken. Surret från radion vittnade snart om att starten var i antågade. När alla vaknat till liv och blivit varma efter frukost. (Tunagrabbarna med Nyström i spetsen hade fått sin frukost-grill-korv) All utrustning tillbaka till sina rätta platser och väskorna färdigpackade. Sedan gick vi de 10 metrarna upp till Vasaloppsspåret där vi grävde sittplatser. Vi befann oss precis vid 15 km skyltarna, 15 km från målet i Mora.


Frukost-grill-korv



Snart hörde vi att det hände saker i fjärran, snart kom helikoptern som ett tydligt tecken på att täten var i antågande. Mycket riktigt. Snöskotern körde förbi tätt följd av de tre skidåkarna som låg i täten just då. Brink kom förbi några minuter senare, han bröt ju staven där i krokarna strax innan eller strax efter platsen där vi stod.


Där kommer täten!


*Whrrrroooom, flååås, flååås*


När vi sett ett par hundra åkare så var det dags att styra kosan tillbaka mot hajkplatsen för att packa ihop det sista och bege oss tillbaka till bilarna. Trötta med lyckliga körde vi hemåt. Jag somnade i passagerarsätet så fort bilen blivit varm trots att jag stretade emot. Men det hade jag inget för.

Tillbaka i Falun var det dags att packa över rubb och stubb i Skutti-bang-bang igen. Mot Västerås! Hepp! Trafikfara 2000! Mellan Falun och Hedemora var det i det närmsta hopplöst. Men kaffe och en stor glasstrut rådde bot på det.
Det var första, men inte sista gången jag åker på Vasaloppshajk!

Over and out!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0